enannanannan.blogg.se

Nu har jag och Karro fått oss en riktigt deep-talk-promenad. Härligt!

Karro åker till en bra mycket varmare del av jordklotet imorgon. Ha det superbra och lev livet! :)

Update: Jag börjar se normal ut! Förutom näsan...

Godnatt

Jag har alldeles för mycket tid över när jag inte får träna. Nu borde jag vara i Jämtkrafthallen och springa mitt sista lopp för dagen. Jag borde vara sådär hemskt men skönt trött och oroa mig för sista loppet. Istället sitter jag i ett nästan tomt hus framför en dator som knappt fungerar och räknar minuterna.

Liksom vad gör man med sju timmar extra på ett dygn som bara råkar falla ner framför näsan på en? Jovisst hade det varit jättekul om jag fick sju timmar längre helg, men en tisdag eftermiddag och onsdag morgon blir inte riktigt samma sak.

Jag ska nog gå och smörja in händerna, de börjar bli torra. Gör jag det riktigt långsamt kan det ta en minut.
Sedan kan jag gå och städa mitt skrivbord, igen, det tar kanske två minuter.
Efter det kan jag drick ett glas vatten och få bort ännu en minut.

Jag är uttråkad. Jag är less. Det här är fel.

Om det går så här dåligt i två veckor måste det väl vara ett tecken på att det kommer gå riktigt bra snart, eller?

Först urinvägsinfektion förra veckan, sedan skrapade jag upp hela knät och halva benet för en vecka sedan och då tänkte jag "att jag allt har bra otur" (för att citera farmor).
Men nu sitter jag här med ett uppsvullet öga och det andra med en blåtira på, min ena kind är svullen och full med små skrapsår, min panna likadan och min näsa är kanske bruten.

Visst hade jag tur, det hade kunnat gå mycket värre. Jag fick inte ens en hjärnskakning. Men hade jag önskat hade jag velat ha lite mera tur ändå faktiskt. Men jag fick ju åka ambulans för första gången, det var en upplevelse. Och jag fick ligga på sjukhus (fyra timmar i väntan på hjälp...) för första gången, vilket inte alls var direkt spännande men en upplevelse. Inga läskiga maskiner och slangar och sådana saker man ser på film, det enda jag fick se var ett äckligt gult rum och en ficklampa som lös mig i ögonen och näsan. Så det var en händelserik dag, men inte alls speciellt spännande.
Det bästa som har hänt på länge var när läkaren sa åt mig att jag fick äta och dricka något. Det var den godaste, och torraste, mackan jag någonsin ätit.

Nu ska monstret Anna försöka plugga lite matte och kanske äta lite barn till middag innan hon ska gå hem till trollskogen där hon hör hemma.

Puss på er!

Det är morgon och jag är inte hyperstressad, än så länge iallafall, det är otroligt.

Sitter här, tittar ut på snöstormen utanför köksfönstret och önskar att jag kunde lägga mig i min varma säng och stanna där till det blir sommar.

Jag sitter i mitt kök just nu och skriver på en blogg som ingen läser när jag egentligen borde sova. Jag råkar vara världens klantigaste, vilket mitt knä har fått uppleva. Det som tidigare bara var en blågrön uppsvullen knöl och kanske kunde liknas vid ett knä, eftersom klantiga jag ramlar hela tiden, har nu fått tillskott av stora srubbsår och rivmärken. Dessutom så blev mina strumpbyxor helt trasiga och jackan smutsig efter dagens lilla fall.

Jag förstår inte hur dumma klantiga lilla jag kan ha en sådan underbar pojkvän. Jag förstår dessutom inte hur han har stått ut med mig, utan att bli galen, i ett år när jag har bränt upp halva hans lägenhet och förstört resten med min klantighet. Och ja, ett år. Hur många gånger jag än skriver det kommer jag nog inte förstå det. Men ändå, samtidigt som det känns smått sjukt att det redan gått ett år känns det så självklart att ha han i mitt liv. Visst har vissa stunder varit jobbiga och svåra, men vi har ändå lyckats klara av det och förbättras av det. Han är underbarast! Det firade vi med att jag blev bjuden på trerättersmiddag, fast jag smög in i köket och hjälpte till litegrann, i lördags :)


Vi spårade och blev lingongrova-fans typ mitt i natten (ursäkta att jag skelar och är osmidig på att ta spegelvända kort, haha)
Jag är fascinerad över att jag fick med Mathias på bild ;)

Nej nu måste jag gå och sova med hopp om att jag ska få på mig byxor i morgon.

Ha det underbart!
Pussar

Idag var ingen bra dag. Jag önskar jag kunde vara lika kär i livet som Karro är, eller så är hon bara det för att hon sett Hundtricket, den får henne alltid på lika bra humör medan jag aldrig fattat vad som är grejen med den. Iochförsig så är jag själv så patetisk och ser mest romantiska smörfilmer, som Notting Hill och Love Actually. Jag älskar lyckliga slut och alldeles för perfekta kommentarer. (Notting Hill spelas snart, igen, på datorn. Mmmmm)

Jag har druckit äppelcidervinäger(det ska tydligen vara bra), legat illamående i en soffa en timme senare och imorgon blir det nog att åka till hälsocetralen. Jag bad mamma ringa dit och säga att jag är påväg att dö, ibland känns det så, men hon skrattade bara åt mitt försök att få tid så fort som möjligt.

Jag har suttit uppe och oroat mig för att gå och lägga mig, jag tror inte att jag kommer lyckas sova något.

Godnatt!
Pussar

Hej Östersund

Hejdå Östersund

Hej Klövsjö

Denna gång går packningen sämre än vanligt. Nu har jag varken packat upp allt och antagligen inte packat allt. Plus att nästan alla mina kläder är i tvätten så jag har knappt något att ha på mig. Plus att jag är så sjukt trött.
Men ändå, ett stort plus att få träffa tjejerna, äntligen :)

Ha det underbart!
Pussar

Taxin är här om tjugo minuter. Jag hoppas jag har med mig allt (antagligen inte, men förhoppningsvis det viktigaste).

Ha det underbart!
Pussar

Här sitter jag med chokladkaka i magen och mjölksyra i armarna, livet är allt bra underbart ändå.

Det är första mars i dag, men jag tycker fortfarande att det var sommar igår. Jag tror att min farmor är riktigt klok egentligen, jag borde lyssna mer på henne när hon säger att tiden går fortare och fortare ju äldre man blir. Jag minns precis hur mitt liv såg ut för två år sedan. Och inte förrän jag läser om förra meningen inser jag hur längesedan det egentligen var, två år sedan är ju som en femtedel av sin ungdom(om man räknar den från tio yill yjugo år).

Och om jag tänker tillbaka ett år kan jag höra ekot av alla tankar och känslor som jag kände då, som om de just blivit skapade i mitt huvud.

Jag vill inte bli äldre. Jag vill inte fylla arton och bli vuxen. Får man vuxenhastighet påtiden då? Isådanafall tror jag att jag struntar i att bli vuxen och lever som barn hela mitt liv.
När man blir gamal som farmor tror jag tiden lätt springer ifrån henne. Jag tror att det är precis det som hänt farmor, hon hinner inte längre med i takten och då börjar minnet rinna iväg. Älskade farmor.

På tal om ett år, om typ tjugo dagar blir det storfirande ;)

Hujueda mig så fort ett år går egentligen...

Ha det underbart!
Pussar