enannanannan.blogg.se

Med risk för att detta blir en intern konversation mellan Emma och mig.

Svar till Emma:
Men jag skulle iallafall läsa din blogg! Tror den skulle bli minst lika populär som blondinbellas ;)
Men om inte annat så kan du ju maila mig om vad du har för dig där borta. Min mail är [email protected]


Här ränkte jag lägga upp en rolig bild på mig och Emma. Men med tanke på att jag har så många bilder på min dator att den varnar för att diskutrymmet snart är slut så orkar jag inte sitta hela kvällen och leta en fin bild. Men det är väl tanken som räknas?

Nu ska jag sticka till Mathias och kolla på Notting Hill

Här kommer hälsningar från det fattiga landet.

Hoppas du läser detta, du brukar ju vara en trogen läsare så jag hoppas på det. Jag satt och tänkte igår på vad du kan tänkas ha för dig borta bland all fisk på andra sidan gränsen. Då kom jag på att om det är någon som ska skriva blogg så är det ju du! Så kan vi alla få veta hur du har det :)
Så Emma, vad säger du? :)

Jag måste verkligen se Notting Hill snart igen. Jag har tänkt göra det flera kvällar nu, men det kommer alltid något annat i vägen. Jag vet att alla tycker att jag har tantig godissmak, matsmak och så vidare. Men jag tror själv att jag också har en enormt mesig lite barnslig sida också. Som att pannkakor är det allra godaste jag vet. Godare än alla snofsiga rätter jag och Mathias brukar laga. Och som att de bästa filmerna oftast är mesiga kärlekskomedier med typ Hugh Grant och Julia Roberts.

Jag har ju sätt Notting Hill hur många gånger som helst men blir lika glad varje gång. Den är så fin och underbar.

Som när Julia Roberts kliver in i Hugh Grants bokaffär och säger: I'm just a girl standing infront of a boy asking him to lover her"

Eller när han har blivit lämnad första gången (tror jag) av henne och han går längs gatan och årstiderna växlar och "Ain't no sunshine when she's gone" spelas.

Eller när dom har klättrat in i parken och sätter sig på en bänk och ser texten som lyder typ "Till ... som älskade att sitta i trädgården. Från ... som satt bredvid henne varje dag"

Som ni förstår. En helt underbar film helt enkelt :)

Här är scenen "I'm just a girl standing infront of a boy asking him to love her"

Kärlek är svårt för en vanligtvis så egoistisk person, för en så känslokall person och för en också så rastlös person. Det gör så fruktansvärt ont ibland. Men så länge de onda inte tar över mer än de bra och underbara känslorna lovar jag att kämpa. För jag har de senaste åren trots allt börjat fundera om kärleken ändå övervinner allt, eller övervinner en del iallafall.

Jag vet att jag har varit sjukt dålig på att uppdatera.
Men jag har varit jättetrött den senaste veckan. Jag är oftast död redan vid sju på kvällen. Jag vet inte heller riktigt varför. Jag har ju jobbat mycket, men jag tycker inte att det är speciellt jobbigt, så det borde inte vara anledningen. Och att kliva upp på morgonen är inte heller ett jätteproblem. Visst är jag trött och visst är det alltid tungt att kliva upp tidigt, men det är inte så tungt att det borde få mig att känna mig så här.
Det känns precis som efter en natt då man har sovit mycket lite och mycket dåligt, t.ex. efter att man varit ut. Problemet är att jag känner mig så hela tiden, varje dag, även fast jag sover minst åtta-nio timmar per natt.

Jag imorse. Lagom pigg och kry...

När rädslan och känslan av otillräcklighet tar över, när det känns som att allting går i tusen bitar och man störtat ner genom ett svart hål och när gråten är nära att tränga fram. Då är man så otroligt glad att vakna och bredvid sig hitta en varm famn och en trygg halsgrop att kura ihop sig i.

Idag har jag jobbat igen. Jag trivs faktiskt riktigt bra, de andra "fröknarna" är riktigt snälla och trevliga och jag trivs att jobba med dem. Barnen är också söta, idag skulle alla presentera mig för deras föräldrar, "mamma titta! vi har fått en ny fröken!". Imorgon ska jag upp och jobba igen, jag börjar redan klockan sju... Men eftersom jag är så himla snabb och smidig på morgonen (not), så behöver jag kanske inte gå upp så tidigt iallafall.

Snart kommer Karro hit. Och innan dess ska jag hinna duscha. Tidsoptimismen hägrar

Idag har jag jobbat för första gången på nästan två månader. Jag kanske låter konstig, men det var underbart! Jag blev väckt av ett telefonsamtal tio i sju i morse och trots min brist på sömn under natten (jag satt och förbannade bloggdesignen till minst midnatt) så rusade jag upp ur sängen. Lycklig som jag var drog jag på mig regnjacka, regnbyxor, vantar och pannband (jag såg typ ut som ett dagisbarn själv) och cyklade till dagiset. Jag måste säga att jag aldrig trott att det kunde ta så lång tid att klä på sig. Man skulle kunna ha ett helt företag som enbart klär av och på femton barn två gånger per dag. De skulle nästan jobba heltid iallafall.

Nu hade jag tänkt gå ut och gå, om jag inte ångrar mig pågrund av mörkret och kylan. Fast nej, så får jag inte tänka, jag ska banne mig ut och gå!

Om tio minuter cyklar jag iväg på jobbmöte. Jag är jättenervös och har vaknat hundra gånger i natt och trott att jag försovit mig. Men nu hoppas jag att jag har med mig allt och att jag ska hitta dit iallafall

Ibland känns det som att man får sota för att man har kul. Den senaste veckan har verkligen varit underbar. För prick en vecka sedan hade jag precis kommit hem från Öcerammer, där det alltid är så mysigt att vara. Sedan har jag hunnit promenera med tjejerna och även träffat de underbara för filmer och skitsnack, sådant där som jag mår så himla bra av. Jag vet att det låter som en kliché, men ni är verkligen guld värd. När jag ser gamla tanter som är ute och går med sina rullatorer och babblar önskar jag att det är vi om typ sextio år.

Jag har såklart träffat Mathias en hel del också. Och ätit thai take away och kollat på jägarna 1 på film och sedan jägarna 2 på bio med mathias, rebecca och tommy. Jag trodde den skulle vara dryg och gubbig. Men den var faktiskt jättebra, nästan i klass med millenium filmerna. Och tillsist, idag blev jag och bröderna bjudna på middag hos farmor och farfar (de tror inte att vi klarar av att laga mat själv).

Just det, och så det jag skulle komma till. Jag har verkligen känt att det här har varit en så himla bra vecka, och såklart så ska något gå åt helvete. Nu ligger jag i sängen med feber efter att förkylningen tagit tag i mitt liv igen. Varför måste det gå dålogt precis när allt gick bra?