enannanannan.blogg.se

Min förkylning vill inte släppa och det gör mig hur less som helst. Jag gör ingenting nu på dagarna, på grund av förkylningen och arbetslösheten. Men jag försöker bota båda två iallafall, tror jag är uppe i tjugo sökta jobb senaste månaden,  varav två intervjuer som jag inte gick vidare på (förutom en då jag iallafall är lovad jobb till våren).
Det är verkligen så otroligt trist att vara arbetslös, jag känner mig helt värdelös. Jag har all tid i världen att göra roliga saker på men eftersom jag inte jobbar så har jag inga pengar att spendera på roliga saker. Så jag hamnar istället i en ond cirkel där det inte händer någonting.

En dålig sak med att vara arbetslös är att jag har blivit familjens hemmafru, jag städar och lagar mat. Till en början var det roligt att laga mat men tillslut kommer de dagar då man inte har en aning om vad man ska laga och verkligen inte känner för att klura ut något. Som idag. Jag har ris, korv och bacon. Vad sjutton lagar man på det?

Det är något speciellt och alldeles underbart med att få komma hem och vara själv efter en period som varit fylld med så mycket annat. Jag mår så otroligt bra av att få komma hem, se att min blomgalna mamma plockat fina blommor och pyntat huset med. Att sitta i soffan och se ett dåligt tv-program just för att jag har lust med det.
Det är faktiskt också skönt att sitta uppe i ett tomt kök och kolla på sex and the city, att ha världens största säng och massa kuddar själv så jag kan ligga åt vilket håll jag vill, att kunna hosta rätt ut i rummet utan att någon bryr sig, att sitta och klaga över att jag gått upp ivikt utan att behöva höra "det ska du inte tänka på, du är fin som du är".
Ja, jag är nog lite av en ensamvarg. Jag tycker det är skönt att ibland få vara egoistisk och inte behöva bry sig om någon annan.

Men sedan, när egoisten i mig tonar ner, är ändå det bästa med att vara själv att man kan sakna de som inte är där. Det gör mig så glad att sakna, för då vet jag att jag har någon att sakna.


Just nu börjar jag sakna powerwalks/pratar-promenader och sällskapet på dem. Jag hoppas jag är friskare imorgon och att promenadtjejerna är hemma! :)

Tänkte att jag skulle ägna ett inlägg till Emma. Imorgon flyttar hon till Norge för att rensa fisk och Jämtland blir lite tommare. I onsdags sprang vi på stan så här kommer lite bilder från det.

Igår firade jag och Mathias två och ett halvt år tillsammans. Vi började dagen med nutellamackor och efter att jag hade varit och tränat gick vi på en mysig promenad runt arctura. På kvällen hade Mathias en överraskning och han körde oss till Mikado där han hade beställt bord och grillad lax. Det var det godaste och finaste jag ätit. Efter middagen gjorde Mathias underbar varm choklad i våra presentkoppar om vi gjorde i måndags.

De senaste dagarna har bestått av mycket mys med mina underbara vänner. Skippo med Sabina som håller stenkoll på att jag inte fuskar var en av höjdpunkterna :)
Nu ska jag åka och träna (och typ dö antagligen, haha).

Hejsan hoppsan. På tre dagar har jag inte kunnat tagit mig ut ur huset. Så jag börjar bli jätteless. Och jag saknar Mathias sådär jättemycket som bara han kan saknas. Men jag hoppas att han kan bli frisk snart och komma hit.

På dessa tre dagar har jag hunnit läst ut det sista på en bok och en hel bok till, jag har hunnit se en säsong satc, en halv säsong House, läst varje dagstidning grundligt, sökt en massa jobb via internet, kollat på trista tv-gram, (försökt) lösa flera sudoku och börjat på en teckning. Dock så tog min ork slut efter ett tag så jag tog mig inte längre än såhär. Men bilden läggs upp som bevis till Mathias att jag faktiskt målar då och då.

En kväll som denna ligger jag i sängen med mitt livs förälskelse, brända mandlar. Dessa små brunrosa underverk sända från himlen räddar mig undan allt från resten av livet just nu.

Lyssnar även på min släkting ( hihi)

Jag börjar fyllas upp till kanten med tristess nu.
Så länge jag såg det som att jag hade semester gick det bra, men när ångesten över att inte ha ett jobb, inga pengar och inget liv sakta smyger sig på, som ett stort svart monster, känns det inte lika roligt längre. Det känns som att jag ligger i startgroparna på mitt liv och någon ropat ut "klara", "färdiga" men allt går i slowmotion i väntan på ett "gå!". Jag börjar tro att denna någon glömt bort att ropa gå till mig. Och jag vet att jag måste resa mig upp för att ta mig i mål på egen hand. Men hur fan gör man det?

Emma pratade iallafall om ett jobb på Malta då man jobba med barn, typ som bamseklubben, och det lät ju kul så det kanske jag ska söka. Om jag vågar flytta från östersund redan.


Detta känns otroligt lockande, mitt chokladbehov är större än normalt just nu