Jag går bredvid men halkar efter, jag orkar inte springa mer

Jag börjar fyllas upp till kanten med tristess nu.
Så länge jag såg det som att jag hade semester gick det bra, men när ångesten över att inte ha ett jobb, inga pengar och inget liv sakta smyger sig på, som ett stort svart monster, känns det inte lika roligt längre. Det känns som att jag ligger i startgroparna på mitt liv och någon ropat ut "klara", "färdiga" men allt går i slowmotion i väntan på ett "gå!". Jag börjar tro att denna någon glömt bort att ropa gå till mig. Och jag vet att jag måste resa mig upp för att ta mig i mål på egen hand. Men hur fan gör man det?

Emma pratade iallafall om ett jobb på Malta då man jobba med barn, typ som bamseklubben, och det lät ju kul så det kanske jag ska söka. Om jag vågar flytta från östersund redan.


Detta känns otroligt lockande, mitt chokladbehov är större än normalt just nu

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0