Ett ögonblick
Idag är det ett ögonblick ur mitt liv som gäller.
Mitt liv har innehållet så många fina fina ögonblick, sådana man önskar att man aldrig glömmer. Ögonblick från de roligaste stunderna i livet och ögonblick från de vackraste stunderna i livet. Men kanske är det bara jag, eller så är vi alla så, att det man verkligen önskar att man kommer ihåg, allt det där vackra, det blir bara som ett luddigt minne. Visst minns man det, men inte så som man önskat, inte in i minsta detalj i resten av sitt liv. Istället är det de där små korta ögonblicken man kommer ihåg, de jobbiga ioch hemska eller de helt utan mening.
Så jag ska berätta om ett minne om en dag för snart ett år sedan. Det var lördagen innan påsk. Jag åkte kälke i Persåsen. Och jag ramlade och slog sönder nästan hela ansiktet. Dock så kommer jag inte ihåg själva fallet, det är helt borta ur minnet, kanske har jag förträngt det. Och jag kommer inte ihåg så mycket av när jag låg uppe i backen och såg hur det rann blod ur min näsa. Men jag kommer så väl ihåg hur det kändes när jag hade kommit ner med hjälp av en skoter och hur alla stod där nere och såg helt förskräckta ut. Jag hade ingen aning om hur jag såg ut, men när jag såg alla andras miner blev jag jätterädd. Jag minns hur jag inte kunde hålla tillbaka tårarna, och hur jag av rädsla blev alldeles yr. Sedan minns jag hur jag gick in i huset och bort till toaletten, hur jag fick hjälp att öppna dörren och komma till tvättstället för att kunna tvätta så gott det gick. Och då, bilden av mitt ansikte i spegeln. Jag höll på att svimma, ansiktet i spegeln hade stora skrapsår i hela ansiktet och det kom blod från alla sår och från näsan. Då slocknade det nästan för ögonen och det började göra ont på riktigt. Jag började tvätta mig med pappershanddukar men blev för yr. Så jag fick lägga mig på golvet med fötterna högt, jag var yr, hade ont och var rädd. Jag minns så väl hur jag låg där på mattan och tårarnna rann medan jag väntade på ambulansen.
Det här ögonblicket kommer jag aldrig glömma. Jag låg och undrade hur mycket jag hade förstört nu. Men som tur var var det bara näsan som var bruten. Och näsan fick jag tillfixad och nu har jag bara kvar ett litet ärr mittemellan ögonen där näsan möter pannan. Och jag är en upplevelse rikare, även fast det är en dålig. Och det konstigaste med hela det där var att jag var så jäkla lugn. Visst, tårarna rann, jag var svimfärdig och så. Men jag var ändå så jäkla lugn.
Mitt liv har innehållet så många fina fina ögonblick, sådana man önskar att man aldrig glömmer. Ögonblick från de roligaste stunderna i livet och ögonblick från de vackraste stunderna i livet. Men kanske är det bara jag, eller så är vi alla så, att det man verkligen önskar att man kommer ihåg, allt det där vackra, det blir bara som ett luddigt minne. Visst minns man det, men inte så som man önskat, inte in i minsta detalj i resten av sitt liv. Istället är det de där små korta ögonblicken man kommer ihåg, de jobbiga ioch hemska eller de helt utan mening.
Så jag ska berätta om ett minne om en dag för snart ett år sedan. Det var lördagen innan påsk. Jag åkte kälke i Persåsen. Och jag ramlade och slog sönder nästan hela ansiktet. Dock så kommer jag inte ihåg själva fallet, det är helt borta ur minnet, kanske har jag förträngt det. Och jag kommer inte ihåg så mycket av när jag låg uppe i backen och såg hur det rann blod ur min näsa. Men jag kommer så väl ihåg hur det kändes när jag hade kommit ner med hjälp av en skoter och hur alla stod där nere och såg helt förskräckta ut. Jag hade ingen aning om hur jag såg ut, men när jag såg alla andras miner blev jag jätterädd. Jag minns hur jag inte kunde hålla tillbaka tårarna, och hur jag av rädsla blev alldeles yr. Sedan minns jag hur jag gick in i huset och bort till toaletten, hur jag fick hjälp att öppna dörren och komma till tvättstället för att kunna tvätta så gott det gick. Och då, bilden av mitt ansikte i spegeln. Jag höll på att svimma, ansiktet i spegeln hade stora skrapsår i hela ansiktet och det kom blod från alla sår och från näsan. Då slocknade det nästan för ögonen och det började göra ont på riktigt. Jag började tvätta mig med pappershanddukar men blev för yr. Så jag fick lägga mig på golvet med fötterna högt, jag var yr, hade ont och var rädd. Jag minns så väl hur jag låg där på mattan och tårarnna rann medan jag väntade på ambulansen.
Det här ögonblicket kommer jag aldrig glömma. Jag låg och undrade hur mycket jag hade förstört nu. Men som tur var var det bara näsan som var bruten. Och näsan fick jag tillfixad och nu har jag bara kvar ett litet ärr mittemellan ögonen där näsan möter pannan. Och jag är en upplevelse rikare, även fast det är en dålig. Och det konstigaste med hela det där var att jag var så jäkla lugn. Visst, tårarna rann, jag var svimfärdig och så. Men jag var ändå så jäkla lugn.
Kommentarer
Trackback
