enannanannan.blogg.se

Jag kan knappt tänka mig mitt liv utan att åka och träna friidrott varje dag. Liksom vad skulle jag göra med all tid annars? I genomsnitt tar nog friidrotten minst tre timmar per dag, ofta mer. Dessutom går jag runt och tänker friidrott många av de resterande timmarna. Det blir som ett helt liv, en identidet. "Vem är du? -Jag heter Anna och är friidrottare". Jag har tränat friidrott sedan jag var elva år, ungefär så långt tillbaka jag har bra minne. Och redan när jag var ännu mindre byggde min morfar en höjdhoppsställning och lärde mig hoppa höjdhopp.

Men nu finns risken att det börjar ta slut. Eller riktigt slut kommer det aldrig ta, jag kommer alltid vara friidrottare. Men det här är ändå min sista sommar på figet, vad jag gör efter studenten har jag ingen aning om. Men den största anledningen till att jag börjar se mitt slut är att figet är utan tränare till hösten. Varenda en slutar, uppsagda eller slutar av egen vilja. Vad händer då med oss? Vi kan ju inte träna bara vi, vi måste ha en tränare. Kanske slutar jag redan innan studenten, blir det ingenting bra mde fig har jag planer på att sluta i höst.

Men nu kommer problemet. Rent teoretiskt skulle jag kunna sluta till hösten om det inte blir någon bra lösning på figet. Men i verkligheten vet jag inte om jag kommer kunna sluta. Jag kan inte ta bort en sådan stor bit ur mitt liv, en sådan stor bit kärlek, och lämna efter ett tomrum. Jag skulle inte vara hel då. Inte när det bästa jag vet är att ta fram spikskorna för första gången på länge och känna känslan av att flyga fram. Inte när jag trots allt älskar våra morgonpass som ibland får en att må så dåligt att man bara önskar att man var hemma i sängen. Inte när jag en dag som denna åker till hofvallen och tränar i kyla och spöregn trots illamående och ögonlock som hänger till fötterna.

Jag kan bara inte sluta. Men kanske inte heller fortsätta.