Ännu mera oförståelig crap
Jag vet ingenting. Jag vet ingenting. Jag vet ingenting. Jag vet ingenting. Jag vet ingenting.
Jag åt en kladdkaka idag, med massor av grädde. Nu mår jag illa och vill bara spy. Spy på allt och ingenting. Jag vill inte ha det så här, jag vill inte ha så många val. Jag vill inte göra val som kommer förändra hela mitt liv. Samtidigt som jag vill göra en förändring, för jag klarar inte av att ha det som det är nu.
Jag vill vara liten. Jag vill att mitt största problem ska vara att jag fått ett skrubbsår på knät. Jag vill kunna sitta i mammas knä och höra att allt ordnar sig. Jag vill att hon ska plåstra om mig och blåsa lite på såret, så att jag i nästa sekund springa iväg som om det inte fanns problem i världen.
Förlåt för all ångest i denna blogg, förhoppningsvis blir det ändring på det snart. Och jag ber om ursäkt för att jag skriver i gåtor, men jag vill bara inte skriva för persomliga och förhastade saker som jag sedan ångrar att jag skrivit så alla kan läsa dem. Jag måste bara få skriva, för att få ut något ur mitt huvud. Annars sprängs det sprängs av alla tankar.
Jag vill inte stanna kvar i något som får oss att må dåligt, men ändå så vet jag inte om det blir bättre utan det. Som sagt jag vet ingenting...
Tack Julia för att du förstår. Tack för kramen, förlåt för tårarna mitt på gatan.
Nu åker jag till Stockholm. Jag tror det blir skönt.
Jag åt en kladdkaka idag, med massor av grädde. Nu mår jag illa och vill bara spy. Spy på allt och ingenting. Jag vill inte ha det så här, jag vill inte ha så många val. Jag vill inte göra val som kommer förändra hela mitt liv. Samtidigt som jag vill göra en förändring, för jag klarar inte av att ha det som det är nu.
Jag vill vara liten. Jag vill att mitt största problem ska vara att jag fått ett skrubbsår på knät. Jag vill kunna sitta i mammas knä och höra att allt ordnar sig. Jag vill att hon ska plåstra om mig och blåsa lite på såret, så att jag i nästa sekund springa iväg som om det inte fanns problem i världen.
Förlåt för all ångest i denna blogg, förhoppningsvis blir det ändring på det snart. Och jag ber om ursäkt för att jag skriver i gåtor, men jag vill bara inte skriva för persomliga och förhastade saker som jag sedan ångrar att jag skrivit så alla kan läsa dem. Jag måste bara få skriva, för att få ut något ur mitt huvud. Annars sprängs det sprängs av alla tankar.
Jag vill inte stanna kvar i något som får oss att må dåligt, men ändå så vet jag inte om det blir bättre utan det. Som sagt jag vet ingenting...
Tack Julia för att du förstår. Tack för kramen, förlåt för tårarna mitt på gatan.
Nu åker jag till Stockholm. Jag tror det blir skönt.
Kommentarer
Postat av: Anonym
mina kramar finns alltid <3!
Trackback
