enannanannan.blogg.se

Allt är bara så jävla fucked up...
Jag tror det ända positiva i min närvaro just nu är att jag inte vaknade mitt i natten pga av att jag har ont i ryggen...
Nej, inte det ända positiva. Mina vänner är fantastiska, verkligen! Gårdagens stadstur med Karro och Eve var guld värd.
Men det mesta går åt helvete...
Vi kanske ska åka till mormor och morfar till veckan. Jag vill inte. Jag vill inte se min morfar sjuk, vill inte se på om han får ett anfall, bara ramlar ihop helt plötsligt. Vill inte träffa min morfar sjuk och mer och mer senil för varje dag.
Jag vill minnas min morfar som min idol, när han berättar om allt han har varit med om, berättar tusen gånger om när han såg en tävling där Bubka hoppade. När han snickrar ihop en höjdhoppsställning och bär ut en madrass för att lära mig att hoppa höjd. Hur gammal kan jag varit då? Fem år kanske.

Och imorse ringer telefonen och jag får veta att två släktingar i Norge ligger på sjukhus. En av dem är knappt kontaktbar... Så vi lär ju åka dit upp till Norge snart också. Farfar kommer inte ta det där särskilt bra känner jag på mig.
Döden skrämmer mig... When you lose something you can't replace. Jag vill inte att alla ska bli gamla och dö. Döden har hälsat på för mycket på sistonde.
Igår tittade jag på bilder på Sotis, jag tror det var första gången... Saknad kan göra ont.

När jag läser igenom vad jag har skrivit nu låter jag helt deprimerad, men det får stå kvar iaf. Och jag kan lova, jag är inte så nere som det kan verka. Verkligen inte, det blir bara lite mycket på en och samma gång ibland.

Dags för lite glada nyheter också. Kusin vitamin har förlovat sig!! Grattis Liw :)
Karro med familj har förhoppningsvis kommit ända till Gotland utan några större incidenter! Det verkar ha gått bättre än förra året iallafall ;)


Puss på er!

Jag är för bra på att förlåta för mycket, för lätt. Jag vet.
Men det finns en gräns för hur naiv även jag kan vara...