enannanannan.blogg.se

Varför sjunker humöret så otroligt mycket vissa dagar? Så där så att benen tillochmed känns tunga att lyfta och all ork försvinner.

Emma klagade idag på min dåliga uppdatering. Den stackaren sitter borta i Norge och uppdaterar mig blogg flera gånger per dag för att se att ingenting förtändras. Jag tycker så synd om henne som först får läsa samma blogginlägg om och om igen och sedan stå och stressa med fisken hela kvällarna så jag har bestämt mig för att uppdatera bättre. Mitt mål är ett inlägg varje eller varannan dag (man måste ju ta ett steg i taget, hehe).

Och Emma, du läser ju säkert det här, så kan du få veta att jag har gått runt resten av dagen och varit fascinerad över din bil ;)



Hur kan man inte bli kär i dessa gosiga varelser?

Jag kände bara för att hylla Lars Winnerbäck och Miss Li för att de faktiskt är så sjukt bra. Nu har deras låt legat på svensktoppen i 217 veckor! Enda låten som någonsin varit längre på svensktoppen är "Du är min man", men inte länge till.

Och så måste Winnerbäck tackas för alla mörka kvällar hans musik räddat och för alla ljusa stunder hans musik gjort lite ljusare och roligare.

Lyssna och njut

Nu är det friskis som gäller en timme framåt!

Måste bli fit så jag kommer i min balklänning igen och kan ta kort så jag kan sälja den.

Med risk för att detta blir en intern konversation mellan Emma och mig.

Svar till Emma:
Men jag skulle iallafall läsa din blogg! Tror den skulle bli minst lika populär som blondinbellas ;)
Men om inte annat så kan du ju maila mig om vad du har för dig där borta. Min mail är [email protected]


Här ränkte jag lägga upp en rolig bild på mig och Emma. Men med tanke på att jag har så många bilder på min dator att den varnar för att diskutrymmet snart är slut så orkar jag inte sitta hela kvällen och leta en fin bild. Men det är väl tanken som räknas?

Nu ska jag sticka till Mathias och kolla på Notting Hill

Här kommer hälsningar från det fattiga landet.

Hoppas du läser detta, du brukar ju vara en trogen läsare så jag hoppas på det. Jag satt och tänkte igår på vad du kan tänkas ha för dig borta bland all fisk på andra sidan gränsen. Då kom jag på att om det är någon som ska skriva blogg så är det ju du! Så kan vi alla få veta hur du har det :)
Så Emma, vad säger du? :)

Jag måste verkligen se Notting Hill snart igen. Jag har tänkt göra det flera kvällar nu, men det kommer alltid något annat i vägen. Jag vet att alla tycker att jag har tantig godissmak, matsmak och så vidare. Men jag tror själv att jag också har en enormt mesig lite barnslig sida också. Som att pannkakor är det allra godaste jag vet. Godare än alla snofsiga rätter jag och Mathias brukar laga. Och som att de bästa filmerna oftast är mesiga kärlekskomedier med typ Hugh Grant och Julia Roberts.

Jag har ju sätt Notting Hill hur många gånger som helst men blir lika glad varje gång. Den är så fin och underbar.

Som när Julia Roberts kliver in i Hugh Grants bokaffär och säger: I'm just a girl standing infront of a boy asking him to lover her"

Eller när han har blivit lämnad första gången (tror jag) av henne och han går längs gatan och årstiderna växlar och "Ain't no sunshine when she's gone" spelas.

Eller när dom har klättrat in i parken och sätter sig på en bänk och ser texten som lyder typ "Till ... som älskade att sitta i trädgården. Från ... som satt bredvid henne varje dag"

Som ni förstår. En helt underbar film helt enkelt :)

Här är scenen "I'm just a girl standing infront of a boy asking him to love her"

Kärlek är svårt för en vanligtvis så egoistisk person, för en så känslokall person och för en också så rastlös person. Det gör så fruktansvärt ont ibland. Men så länge de onda inte tar över mer än de bra och underbara känslorna lovar jag att kämpa. För jag har de senaste åren trots allt börjat fundera om kärleken ändå övervinner allt, eller övervinner en del iallafall.

Jag vet att jag har varit sjukt dålig på att uppdatera.
Men jag har varit jättetrött den senaste veckan. Jag är oftast död redan vid sju på kvällen. Jag vet inte heller riktigt varför. Jag har ju jobbat mycket, men jag tycker inte att det är speciellt jobbigt, så det borde inte vara anledningen. Och att kliva upp på morgonen är inte heller ett jätteproblem. Visst är jag trött och visst är det alltid tungt att kliva upp tidigt, men det är inte så tungt att det borde få mig att känna mig så här.
Det känns precis som efter en natt då man har sovit mycket lite och mycket dåligt, t.ex. efter att man varit ut. Problemet är att jag känner mig så hela tiden, varje dag, även fast jag sover minst åtta-nio timmar per natt.

Jag imorse. Lagom pigg och kry...

När rädslan och känslan av otillräcklighet tar över, när det känns som att allting går i tusen bitar och man störtat ner genom ett svart hål och när gråten är nära att tränga fram. Då är man så otroligt glad att vakna och bredvid sig hitta en varm famn och en trygg halsgrop att kura ihop sig i.

Idag har jag jobbat igen. Jag trivs faktiskt riktigt bra, de andra "fröknarna" är riktigt snälla och trevliga och jag trivs att jobba med dem. Barnen är också söta, idag skulle alla presentera mig för deras föräldrar, "mamma titta! vi har fått en ny fröken!". Imorgon ska jag upp och jobba igen, jag börjar redan klockan sju... Men eftersom jag är så himla snabb och smidig på morgonen (not), så behöver jag kanske inte gå upp så tidigt iallafall.

Snart kommer Karro hit. Och innan dess ska jag hinna duscha. Tidsoptimismen hägrar

Idag har jag jobbat för första gången på nästan två månader. Jag kanske låter konstig, men det var underbart! Jag blev väckt av ett telefonsamtal tio i sju i morse och trots min brist på sömn under natten (jag satt och förbannade bloggdesignen till minst midnatt) så rusade jag upp ur sängen. Lycklig som jag var drog jag på mig regnjacka, regnbyxor, vantar och pannband (jag såg typ ut som ett dagisbarn själv) och cyklade till dagiset. Jag måste säga att jag aldrig trott att det kunde ta så lång tid att klä på sig. Man skulle kunna ha ett helt företag som enbart klär av och på femton barn två gånger per dag. De skulle nästan jobba heltid iallafall.

Nu hade jag tänkt gå ut och gå, om jag inte ångrar mig pågrund av mörkret och kylan. Fast nej, så får jag inte tänka, jag ska banne mig ut och gå!

Om tio minuter cyklar jag iväg på jobbmöte. Jag är jättenervös och har vaknat hundra gånger i natt och trott att jag försovit mig. Men nu hoppas jag att jag har med mig allt och att jag ska hitta dit iallafall

Ibland känns det som att man får sota för att man har kul. Den senaste veckan har verkligen varit underbar. För prick en vecka sedan hade jag precis kommit hem från Öcerammer, där det alltid är så mysigt att vara. Sedan har jag hunnit promenera med tjejerna och även träffat de underbara för filmer och skitsnack, sådant där som jag mår så himla bra av. Jag vet att det låter som en kliché, men ni är verkligen guld värd. När jag ser gamla tanter som är ute och går med sina rullatorer och babblar önskar jag att det är vi om typ sextio år.

Jag har såklart träffat Mathias en hel del också. Och ätit thai take away och kollat på jägarna 1 på film och sedan jägarna 2 på bio med mathias, rebecca och tommy. Jag trodde den skulle vara dryg och gubbig. Men den var faktiskt jättebra, nästan i klass med millenium filmerna. Och tillsist, idag blev jag och bröderna bjudna på middag hos farmor och farfar (de tror inte att vi klarar av att laga mat själv).

Just det, och så det jag skulle komma till. Jag har verkligen känt att det här har varit en så himla bra vecka, och såklart så ska något gå åt helvete. Nu ligger jag i sängen med feber efter att förkylningen tagit tag i mitt liv igen. Varför måste det gå dålogt precis när allt gick bra?

Min förkylning vill inte släppa och det gör mig hur less som helst. Jag gör ingenting nu på dagarna, på grund av förkylningen och arbetslösheten. Men jag försöker bota båda två iallafall, tror jag är uppe i tjugo sökta jobb senaste månaden,  varav två intervjuer som jag inte gick vidare på (förutom en då jag iallafall är lovad jobb till våren).
Det är verkligen så otroligt trist att vara arbetslös, jag känner mig helt värdelös. Jag har all tid i världen att göra roliga saker på men eftersom jag inte jobbar så har jag inga pengar att spendera på roliga saker. Så jag hamnar istället i en ond cirkel där det inte händer någonting.

En dålig sak med att vara arbetslös är att jag har blivit familjens hemmafru, jag städar och lagar mat. Till en början var det roligt att laga mat men tillslut kommer de dagar då man inte har en aning om vad man ska laga och verkligen inte känner för att klura ut något. Som idag. Jag har ris, korv och bacon. Vad sjutton lagar man på det?

Det är något speciellt och alldeles underbart med att få komma hem och vara själv efter en period som varit fylld med så mycket annat. Jag mår så otroligt bra av att få komma hem, se att min blomgalna mamma plockat fina blommor och pyntat huset med. Att sitta i soffan och se ett dåligt tv-program just för att jag har lust med det.
Det är faktiskt också skönt att sitta uppe i ett tomt kök och kolla på sex and the city, att ha världens största säng och massa kuddar själv så jag kan ligga åt vilket håll jag vill, att kunna hosta rätt ut i rummet utan att någon bryr sig, att sitta och klaga över att jag gått upp ivikt utan att behöva höra "det ska du inte tänka på, du är fin som du är".
Ja, jag är nog lite av en ensamvarg. Jag tycker det är skönt att ibland få vara egoistisk och inte behöva bry sig om någon annan.

Men sedan, när egoisten i mig tonar ner, är ändå det bästa med att vara själv att man kan sakna de som inte är där. Det gör mig så glad att sakna, för då vet jag att jag har någon att sakna.


Just nu börjar jag sakna powerwalks/pratar-promenader och sällskapet på dem. Jag hoppas jag är friskare imorgon och att promenadtjejerna är hemma! :)

Tänkte att jag skulle ägna ett inlägg till Emma. Imorgon flyttar hon till Norge för att rensa fisk och Jämtland blir lite tommare. I onsdags sprang vi på stan så här kommer lite bilder från det.

Igår firade jag och Mathias två och ett halvt år tillsammans. Vi började dagen med nutellamackor och efter att jag hade varit och tränat gick vi på en mysig promenad runt arctura. På kvällen hade Mathias en överraskning och han körde oss till Mikado där han hade beställt bord och grillad lax. Det var det godaste och finaste jag ätit. Efter middagen gjorde Mathias underbar varm choklad i våra presentkoppar om vi gjorde i måndags.