enannanannan.blogg.se

I can buy you

but I can't make you do what you don't

and I can hire you

but I can't make you love me

I can't make you care

Igår var jag less på mitt liv. Jag bara låg i sängen och kände för att inte stiga upp förrän det blev sommarlov, jag var fast besluten på att gå i ide.

Dock så klev jag upp imorse igen och drog mig iväg till träningen, trots illamående och huvudvärk, men vad gör man inte för att få känna sig "levande" en måndag morgon. För visst jag är så sjukligt less på mitt liv just nu, jag skulle byta det mot nästan vad som helst.

Jag är så less att vakna på morgnarna och känna att det bara blir tyngre och tyngre att kliva upp för varje dag. Ingenting hjälper, det är för mycket just nu. Ju mer jag försöker att "göra undan" desto mindre tid verkar jag få. Allting känns hopplöst och meningslöst. Och jag vet vad alla säger: "Du gör alldeles för mycket Anna!". Men nej, det är bara nu i några veckor jag ligger på minus i tidsförrådet, annars är allt perfekt.

Jag är fortfarande otroligt kär i livet, det är bara mitt liv just nu jag skulle kunna spy på.

Ha det underbart!

Jag saknar dig. Kom hit och håll om mig, den där filmen skrämde mig verkligen.

Godnatt världen och snart godmorgon cirkus igen
Ha det underbart!
Pussar

Klockan är halv sju. Jag sitter med matteboken, lite rom på kex, ett glas rött vin och mörk choklad, dessutom fortfarande med träningskläderna på. Så är det när Anna ska släpa upp matteboken och plugga på en lördag. Vad  händer?

Jag har äntligen kommit på varför jag går nv. Ni vet den där reklamen "Så här kan det kännas att inte ha gått NV. NV, den breda linjen". Jag går nv för att jag tror att jag ska känna sådär om jag inte går nv. Jag går nv för att jag inte vill kunna ångra mig senare. För att jag inte ska kunna känna att jag inte längre har alla möjligheter. För att jag inte vill komma senare och kunna säga till mig själv: "Du kanske skulle ha gått nv iallafall Anna, då hade du kunnat blivit läkare nu."

Men hallå! Sen när har jag tänkt bli läkare? Sen när hade jag tänkt bli kvantfysiker eller rymdforskare? Inte nu och inte sen. Antagligen lär jag inte bli något som kräver att man har läst nv, så antagligen kommer det ha varit helt onödigt för mig att ha läst nv. Men när jag tänker så kommer min feghet fram och viskar mig i örat: "Men Anna, du var ju bara femton när du valde linje. Tänk om du ångar dig när du är typ fyrtio." Där är svaret till varför jag går nv, jag vågar inte utesluta tanken att jag kommer ångra mig när jag är typ fyrtio och vill bli läkare då.

Nu sitter jag inte och säger att jag ångrar att jag går nv, inte alltid iallafall. Visst hade det varit helt underbart att gå bild som jag hade tänkt. Tänk att få göra något på skoltid som man faktiskt tycker är roligt. Men ändå, nv fungerar ju bra, jag trivs med de flesta ämnena och istället för att få höra "varför går du inte nv du som var så duktig i matte ihögstadiet?" får jag höra "okej du som går nv, visa hur smart du är nu då"(sådär sarkastiskt).

Jag tycker alltså ändå att jag för tre år sedan valde rätt när jag valde nv. Men jag skulle ändå vilja sända en reklam på tv som sa: "Såhär kan det faktiskt kännas att inte ha gått nv" och en bild på en superlycklig person som jobbar med något den tycker är det roligaste i världen. Liksom hallå? Alla vill inte bli läkare och kärnfysiker!

Det var alla tankar för ikväll.

Ha det underbart!
Puss från mig

Årets valborg var annorlunda, men extremt mysig. Vi kom oss inte ens hem och sova på grund av vädret, haha.

Jag lever fortfarande på smärtstillande, så jag känner ingenting. Skönt...?

Jag ska till underbara M om tre minuter. Hejdå

Jag träffade Sofia idag på en liten sväng till PC. Hon gjorde mig glad efter att ha gått i aprilstormen och frusit. Vi måste verkligen träffas oftare, fika på fredag? :)



En tisdagskväll hittade jag mitt rätta jag (i morgonrock)! FAAAAIIIILL!! hahaha. jag är trött, måste sova.

Godnatt kantarelltratt!

P.s. det är laxpasta på skolan imorgon. Tummen upp!

Jag sitter i mitt kök och känner mig vuxen. Önskar att mamma kunde komme hem och se mina ekonomiska framsteg. Eller kanske inte sådär jättelyckade framsteg.
Jag har planerat min sommar, ekonomiskt. Det låter ju jättebra, skulle min mamma säga. Sedan kommer problemet när hon upptäcker att min planering går minus...
För första gången känner jag mig glad att jag inte kan/får följa med min familj till Turkiet i sommar. Eller iallafall glad över att jag ska få typ "ekonomisk kompensation". Annars hade jag varit såååå körd, hahaha.

Btw, jag och Rebecca har storslagna planer inför Valborg. Ne men det blir nog kul iallafall :)

Nu måste jag ta tag i allt pluggande.

Ha det underbart!

Annorlunda helg. Jobbig helg. Underbar helg.







När två hjärtan inte slår i samma takt

Jag sitter just nu och målar mina naglar i någon skum mintgrön färg. Jag vet inte varför, den är inte ens speciellt snygg och det enda jag ser om jag håller mina fingrar ovanför höften är små mintgröna rymdvarelseliknande färgklickar.

Update i mitt liv: Jag har inget liv.

Update i min mun: Ännu mera skrot=ingen mat som måste tuggas, ingen sömn och inget pratande.

Update i mitt kommande liv (det liv som kommer när mitt liv börjat=efter maj): Resan är preliminärbokad!!! Handpenning om tio dagar och Kreta blir vårat för en vecka i augusti :) Dessutom hoppas jag att roadtripen blir av, då är sommaren nästan komplett. Yran får vi självklart inte glömma.

Nu ska jag läsa rumänsk ränessanspoesi i åtta timmar och lyssna på deppig musik. Eller nästan, lära mig allt om romantiken och realismen...

Ha det underbart!
Puss från mig

Den här kvällen höll på att göra mig galen. Men Julia och Julia räddade mig med kladdkaka, film och popcorn, som jag dock råkade förstöra genom att orsaka brandrök i hela köket. Mina händer luktar fortfarande popcorn... Förutom det en riktigt bra kväll :)

Jag trodde att allt dåligt som hände mig innan påsklovet var ett tecken på att det skulle komma något bra snart. Jag måste ha missuppfattat tecknet, en bruten näsa och skrapsår på ett underben och ett ansikte är tydligen ett dåligt tecken... Igår trodde jag att jag hade brutit näsan igen, jag gick in i M (jag vet, jag är klantig) och det gjorde så ont att jag trodde hela näsan skulle lossna. Idag när jag skulle skära ost till min frukostmacka lyckades jag få osthyveln i tummen.
Så nu sitter jag med plåster på tummen och bara väntar på att det braiga ska komma och lysa upp mitt liv som en fackla en stormig natt. Komsi komsi bra saker!

På tal om stormig är jag rädd för vulkanen på Island. Tänk om det inte kommer gå att flyga på flera år, tänk om vi inte kan flyga till Grekland till sommaren.

På tal om Grekland så saknar jag Mathias.

På tal om M kom jag precis på att jag måste sova själv i natt=sova dåligt.

Puss på er!

Vi sitter på skolan och ska ha någon undersökning. Som vanligt är det ingen lärare som får datorn att fungera. Vilket resulterar i facebook för klassen

Plötsligt känns livet lite lättare, himlen lite blåare och ostbollarna lite frasigare

Min näsa gör ont och är lös. Den var tydligen bruten och ganska sned också. Så doktorn, läskiga doktorn, fixade tillbaka den. Fixa på ett lite roligt sätt med små fnitter var precis så som han trodde det skulle vara. Redan då han stoppade in bedövning i näsan och tryckte in en pincett längre än det borde gått grät jag. Sedan skulle jag få en spruta. "Det är bara som ett litet myggbett", där kom lite fler tårar. Sedan skulle det "kanske knäppa till lite", bara de orden skrämde livet ur mig. Så när själva "tillfixandet" av näsan kom låg jag där, höll i pappas hand så hårt jag kunde, blundade med mina tårfyllda ögon och skakade av rädsla.

Jag vet att jag låter dramatisk, men det var läskigt på riktigt det där. Nu sitter jag med en lös näsa som "kommer vara lös i en vecka och efter tre veckor klarar den slag lika hårda som av spädbarn"(låter ju lovande...) och får inte göra mycket. Dessutom har jag blivit snorig, och jag får inte snyta mig för då kan jag röra på näsan... Sen så förstörde jag ett par helt underbara strumpbyxor från Lonon idag, fast det var en helt annan sak.

Nu har jag och Karro fått oss en riktigt deep-talk-promenad. Härligt!

Karro åker till en bra mycket varmare del av jordklotet imorgon. Ha det superbra och lev livet! :)

Update: Jag börjar se normal ut! Förutom näsan...

Godnatt

Jag har alldeles för mycket tid över när jag inte får träna. Nu borde jag vara i Jämtkrafthallen och springa mitt sista lopp för dagen. Jag borde vara sådär hemskt men skönt trött och oroa mig för sista loppet. Istället sitter jag i ett nästan tomt hus framför en dator som knappt fungerar och räknar minuterna.

Liksom vad gör man med sju timmar extra på ett dygn som bara råkar falla ner framför näsan på en? Jovisst hade det varit jättekul om jag fick sju timmar längre helg, men en tisdag eftermiddag och onsdag morgon blir inte riktigt samma sak.

Jag ska nog gå och smörja in händerna, de börjar bli torra. Gör jag det riktigt långsamt kan det ta en minut.
Sedan kan jag gå och städa mitt skrivbord, igen, det tar kanske två minuter.
Efter det kan jag drick ett glas vatten och få bort ännu en minut.

Jag är uttråkad. Jag är less. Det här är fel.

Om det går så här dåligt i två veckor måste det väl vara ett tecken på att det kommer gå riktigt bra snart, eller?

Först urinvägsinfektion förra veckan, sedan skrapade jag upp hela knät och halva benet för en vecka sedan och då tänkte jag "att jag allt har bra otur" (för att citera farmor).
Men nu sitter jag här med ett uppsvullet öga och det andra med en blåtira på, min ena kind är svullen och full med små skrapsår, min panna likadan och min näsa är kanske bruten.

Visst hade jag tur, det hade kunnat gå mycket värre. Jag fick inte ens en hjärnskakning. Men hade jag önskat hade jag velat ha lite mera tur ändå faktiskt. Men jag fick ju åka ambulans för första gången, det var en upplevelse. Och jag fick ligga på sjukhus (fyra timmar i väntan på hjälp...) för första gången, vilket inte alls var direkt spännande men en upplevelse. Inga läskiga maskiner och slangar och sådana saker man ser på film, det enda jag fick se var ett äckligt gult rum och en ficklampa som lös mig i ögonen och näsan. Så det var en händelserik dag, men inte alls speciellt spännande.
Det bästa som har hänt på länge var när läkaren sa åt mig att jag fick äta och dricka något. Det var den godaste, och torraste, mackan jag någonsin ätit.

Nu ska monstret Anna försöka plugga lite matte och kanske äta lite barn till middag innan hon ska gå hem till trollskogen där hon hör hemma.

Puss på er!

Det är morgon och jag är inte hyperstressad, än så länge iallafall, det är otroligt.

Sitter här, tittar ut på snöstormen utanför köksfönstret och önskar att jag kunde lägga mig i min varma säng och stanna där till det blir sommar.

Jag sitter i mitt kök just nu och skriver på en blogg som ingen läser när jag egentligen borde sova. Jag råkar vara världens klantigaste, vilket mitt knä har fått uppleva. Det som tidigare bara var en blågrön uppsvullen knöl och kanske kunde liknas vid ett knä, eftersom klantiga jag ramlar hela tiden, har nu fått tillskott av stora srubbsår och rivmärken. Dessutom så blev mina strumpbyxor helt trasiga och jackan smutsig efter dagens lilla fall.

Jag förstår inte hur dumma klantiga lilla jag kan ha en sådan underbar pojkvän. Jag förstår dessutom inte hur han har stått ut med mig, utan att bli galen, i ett år när jag har bränt upp halva hans lägenhet och förstört resten med min klantighet. Och ja, ett år. Hur många gånger jag än skriver det kommer jag nog inte förstå det. Men ändå, samtidigt som det känns smått sjukt att det redan gått ett år känns det så självklart att ha han i mitt liv. Visst har vissa stunder varit jobbiga och svåra, men vi har ändå lyckats klara av det och förbättras av det. Han är underbarast! Det firade vi med att jag blev bjuden på trerättersmiddag, fast jag smög in i köket och hjälpte till litegrann, i lördags :)


Vi spårade och blev lingongrova-fans typ mitt i natten (ursäkta att jag skelar och är osmidig på att ta spegelvända kort, haha)
Jag är fascinerad över att jag fick med Mathias på bild ;)

Nej nu måste jag gå och sova med hopp om att jag ska få på mig byxor i morgon.

Ha det underbart!
Pussar

Idag var ingen bra dag. Jag önskar jag kunde vara lika kär i livet som Karro är, eller så är hon bara det för att hon sett Hundtricket, den får henne alltid på lika bra humör medan jag aldrig fattat vad som är grejen med den. Iochförsig så är jag själv så patetisk och ser mest romantiska smörfilmer, som Notting Hill och Love Actually. Jag älskar lyckliga slut och alldeles för perfekta kommentarer. (Notting Hill spelas snart, igen, på datorn. Mmmmm)

Jag har druckit äppelcidervinäger(det ska tydligen vara bra), legat illamående i en soffa en timme senare och imorgon blir det nog att åka till hälsocetralen. Jag bad mamma ringa dit och säga att jag är påväg att dö, ibland känns det så, men hon skrattade bara åt mitt försök att få tid så fort som möjligt.

Jag har suttit uppe och oroat mig för att gå och lägga mig, jag tror inte att jag kommer lyckas sova något.

Godnatt!
Pussar